Filip & Fredrik Podcast

Fredrik har aldrig känt sig så kuklös som när han blir tillrättavisad av en 25-årig gulvästbärande återvinningsvakt som ser att han är på väg att slänga en pytteliten matrest i plaståtervinningen. Och ett viralt klipp från Aftonbladet i veckan slår an samma sträng som Jon Skolmens karaktär Ole Bramserud gjorde i Sällskapsresan 1988, dvs att om man omfamnar det som är annorlunda så får man vara med om något som är mycket mycket större.

Filip noterar hur Fredriks pre-poddande-nässprays-snort är en blek variant av Jackson Brownes post-Cocaine-inspelnings-snort. Men vad gör man inte för att få lite extra krydda i livet. Alla kan inte, likt Filips gymkompis, ligga med neddragna byxor i sitt vardagsrum med sitt barns nässköljs-spruta i handen som är fylld med en paste baserad på Oxycontin som man strax ska skjuta upp i rumpan medans man väntar på att ens fru ska komma hem. 

Paketering är ju allt och när Filip därför i veckan erbjöds lite godis som kom från en "sleepy coastal town" så kunde han inte låta bli att moffa i sig de, precis som Fredrik gärna kastar sig över syltburkar med den lilla tygduken utan på locket. Och så driver Filip tesen att automatiseringen har gjort, eller iaf kommer göra, att en brevbärare har ett tuffare jobb än en bypass-kirurg. 

En förtroendekris har uppstått mellan Filip och Fredrik, i alla fall enligt Filip som känner att Fredrik inte längre litar på att han klarar av att leverera manus i programmet. Kanske är det Fredriks undermedvetna som spökar. 

Ibland är det inte de människor som man tror som har påverkat en mest i livet. Tanken slog Filip i veckan när Luke Perry gick bort. Det är lätt att kasta ur sig namn som Dylan eller Springsteen när man pratar om livsvägledande, men kanske är det egentligen rebellen Dylan McKay, som fick Filip att drömma om coola vänner och Amerika, precis som artisten Kjell Höglund konstaterade att en stor stark är allt man behöver, inga ört-muddlade inneklubbs drinkar.

Veckans avsnitt är inget annat än ett rått men hjärtligt karaktärsmord på Bradley Cooper. Hans Jiro-vassa pungrakning, hans tiptappande ner i sin källare där han kliar fram Shallow-låten och framförallt han tro att Cindy Crawford stavas med s.  

Tydligen tycker Marianne Lindberg de Geer att Fredrik är ännu plattare än vad hon först trodde, Fredrik öppnar upp om sin handla-på-systembolaget-skam som han känner varje gång han är där och Filip testar smalltalk med föräldrarna på förskolan i Silverlake. 

Förlossningskurser med män som säger ”vi är gravida”, Elisabeth Höglunds hyperkarismatiska personlighet som Sverige inte förtjänar och ”På Spårets” fördummande effekt på svenskarna. 

Den ultimata hämta-på-dagis-mardrömmen, det mest miljövänliga sättet att torka skit på, amerikanska medie-och komikermäns unkna hånande av Monica Lewinsky, varför alla minns Harry Martinsson men ingen minns Eyvind Johnson

I veckans podd blir det fågelholkande irländska bönder och Johnny cigaretts! Noteras bör också att kravet på den obligatoriska närvaron på Guldbaggegalan hade inte nått fram till varken Filip eller Fredrik, men tacksamheten för alla er som röstade på Tårtgeneralen är fortfarande ohyggligt stor! 

Den urbana myten om Richard Gere och hans kondomprydda hamster, bräcka andra föräldrar i att komma ihåg barnens skolas portkod och Apples självuppfyllande Fort Knox myt. Men allt började med en dator som lät som den hade en råtta platt som en ostskiva inuti sig.

Får jag be om största. Möjliga. Tyssssstnad. Och så glömmer ni INTE att rösta på Tårtgeneralen den här väggen till Guldbaggens publikpris! 

Snuskiga män är veckans röda tråd. Torskar, pedofiler och så skådisarna som inte vågar tar sig an roller som är för mörka. 

Årets första avsnitt! Filip erbjuds köpa mark i Joshua Tree av Vincent Gallo på en svamposande fest i en kåta i öknen och Fredrik misstar en glasbit för Gladpack och skär upp fingret och lägger sig sju minuter efter midnatt. Så olika nyår man kan ha!

2018s sista avsnitt är extra matigt! Samtidens ängsliga behov av att vara rätt och god vänder nu spår Filip och Fredrik, nihilismen blir 2019s ledord. Ses på andra sidan!

Sista avsnittet innan jul behandlas med julshower och Luciafirande på olika sätt. Fredrik har också mött poddens lyssnare med den allra snabbaste reptilhjärnan och funderar på vad han lämnar efter sig. Allt medan Filip spejar efter kändisar på sina barns julshow med den fantastiska 50 tals musiken från 70 talet.Ha en trevlig lyssning och God Jul!

Den här veckan handlar det om bristen på trevlig ton hos klimatkrigarna, makabra bilder på Saddam Hussein, Gustav Fridolin, Maud Nycander och Kristina Lindqvist och så självklart; en gråtande japansk VD.

Fredrik sitter i Vegas och tänker tillbaka på ett fantastiskt dagboksinlägg medan Filip går på premiär och känner sig lite bortkommen. Mitt i allt detta besöker Filip Med Men.

Fredrik har sett X&Y och känner sig som tjejen han stötte på i Sundsvall som kom ut ur biografen och trodde att Tinker Tailor Soldier Spy handlade om en läcka på en cirkus. Inget är begripligt. Och Filip undrar varför det är så jävla förbjudet att kritisera Anna Odell.

Dunderbakis men fortfarande euforiska från visningen av Tårtgeneralen i Hollywood ger vi er denna veckas avsnitt.